Tennbröllop

Vi gifte oss borgerligt för 10 år sen, P och jag. Den 21 augusti 1999. Sebastian var nästan 3 månader och jag satt och ammade i tiara och hängselbyxor i mammas kök 1 timma innan vigseln. Ingen av oss kände för ett maffigt kyrkobröllop, det var inte "vi" riktigt.

Sebbe var på läger i kyrkans regi för ett par veckor sedan och när vi pratade om det efteråt sa jag något som fick honom att titta frågande på mig och säga: "Är du inte kristen?" För honom var det självklart, precis som att det är självklart att tomten finns och att tandfén kommer med guldtior när man tappat tänder. Sedan har han frågat Varför tomten ger julklappar men ..... Är inte tanken på att det skulle kunna finnas någon som gör något bra för andra utan egen vinning och att vi människor inte behöver förstå allting hela tiden underbar? Om man nu får presenter men inte kan förklara varifrån de kommer, är det anledning till att sluta tro?
Där är han just nu och jag tycker att det är fantastiskt. Och visst är jag troende, men på mitt eget sätt.


Jag som ofta känner mig obekväm och vilse under religiösa cermonier (hur ska man göra, stå? sitta? sjunga? kollekt? nattvard-när? hur?ööhh) förstår ju när jag ser det här klippet att jag har sådana förutfattade meningar om alltsammans. Så nästa gång ska jag inte fundera på var mitt paket kommer ifrån utan fortsätta tro, men på mitt eget sätt.